Inatt har jag sovit 10 välbehövliga timmar! Molvärken är fortfarande kvar men gör inte lika ont och sammandragningarna kommer bara sällan och är inte alls lika kraftig, det går alltså åt rätt håll :) Busbebis ville nog bara skrämmas lite...
Rasmus jobbar tills på fredag och sen åker vi kanske hemåt redan på lördag beroende på hur jag mår. När vi kommer hem blir det fixa, fixa, fixa! Och packa BB-väska ;) Spännande! Nu känns det mer verkligt på något sätt, övernattningen på förlossningen med CTG och undersökning och allt var det innebar blev lite som en wake-up att vi faktiskt ska föda barn om inte allt för länge. Helt galet men jag känner mig faktiskt inte lika rädd längre utan mer förväntansfull på att få träffa den lilla skatt som jag burit på flera månader :) Förlossningen känns helt plötsligt "bara" som ett hinder som skall passeras innan vi får träffa bebis istället för att förlossningen är största fokus och sen att det faktiskt råka vara så att det är efter det som vi får träffa vårt barn. Nu låter det som att jag tror att förlossningen kommer bli en lätt match men det tror jag absolut inte. Har bara väldigt svårt att föreställa mig hur ont det kommer göra och hur det kommer bli men förut har det varit förlossning, förlossning, förlossning, hur kommer det kännas? Hur kommer det bli? När sätter det igång? Hur vet man när det är dags att åka in? Vilken smärtlindring kommer jag vilja ha? Vilka ställningar är bäst? Kommer jag kräkas massor? Kommer jag spricka? Blir det sugklocka? Blir det akut kejsarsnitt? Kommer jag ens kunna föda? osv. osv. massa oro.
Nu känns det mest som - När får jag träffa mitt barn? Kommer h*n må bra? Hur kommer de första timmarna och dygnen bli? Själva förlossningen känns på något konstigt sätt inte som en lika stor grej längre... Känns mest som att den är oundviklig och att det kommer lösa sig, bebisen kommer komma ut, på ett eller annat sätt. Det största är att vi ska få träffa våran bebis och jag längtar!!
Rasmus jobbar tills på fredag och sen åker vi kanske hemåt redan på lördag beroende på hur jag mår. När vi kommer hem blir det fixa, fixa, fixa! Och packa BB-väska ;) Spännande! Nu känns det mer verkligt på något sätt, övernattningen på förlossningen med CTG och undersökning och allt var det innebar blev lite som en wake-up att vi faktiskt ska föda barn om inte allt för länge. Helt galet men jag känner mig faktiskt inte lika rädd längre utan mer förväntansfull på att få träffa den lilla skatt som jag burit på flera månader :) Förlossningen känns helt plötsligt "bara" som ett hinder som skall passeras innan vi får träffa bebis istället för att förlossningen är största fokus och sen att det faktiskt råka vara så att det är efter det som vi får träffa vårt barn. Nu låter det som att jag tror att förlossningen kommer bli en lätt match men det tror jag absolut inte. Har bara väldigt svårt att föreställa mig hur ont det kommer göra och hur det kommer bli men förut har det varit förlossning, förlossning, förlossning, hur kommer det kännas? Hur kommer det bli? När sätter det igång? Hur vet man när det är dags att åka in? Vilken smärtlindring kommer jag vilja ha? Vilka ställningar är bäst? Kommer jag kräkas massor? Kommer jag spricka? Blir det sugklocka? Blir det akut kejsarsnitt? Kommer jag ens kunna föda? osv. osv. massa oro.
Nu känns det mest som - När får jag träffa mitt barn? Kommer h*n må bra? Hur kommer de första timmarna och dygnen bli? Själva förlossningen känns på något konstigt sätt inte som en lika stor grej längre... Känns mest som att den är oundviklig och att det kommer lösa sig, bebisen kommer komma ut, på ett eller annat sätt. Det största är att vi ska få träffa våran bebis och jag längtar!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar