Övernattning på Östersund förlossning

Då har vi kommit tillbaka till gården efter en natt och förmiddag på förlossningen. Molvärken och sammandragningarna höll i sig hela dagen och kvällen igår kväll och Alvedon hjälpte ingenting. Ringde förlossningen här bara för att höra vad dom tyckte att jag skulle göra när det var såpass tidigt och dom tyckte jag skulle komma in för CTG och kontroll, då var klockan ca 22.

När vi kom fram fick vi ringa på dörren och åka upp till förlossningen och blev där uppmötta av en barnmorska. Hon frågade lite hur jag mådde, hur graviditeten varit hittills och om jag hade några journaler eller så med mig. Självklart hade jag inte det eftersom det aldrig blev av att fick med mig några från MVC men pappret med blodgruppen hade jag med mig i alla fall. Vi var ju helt säkra på att vi skulle få åka hem igen eftersom det inte gjorde sååå ont och det kändes nästan lite löjligt att åka in. Men det var just det där med vecka 35 som avgjorde, hade det varit vecka 38-39 hade jag väntat hemma tills det "satt igång ordentligt" men jag hade inte kunna förlåta mig själv om jag bara ignorerat kroppens signaler och om det senare hade hänt något. Hur som helst, vi hade inte med oss någonting annat än min vanliga handväska med plånbok och telefon och så fick jag ligga med CTG-apparaten i typ 35min som mätte bebisens hjärtljud och mina sammandragningar och skrev ut utslagen på papper. Har för mig att mätaren för sammandragningarna gick upp till ca 100 och låg annars på 0, vad det nu kan betyda.



Östersund Förlossning

Det visade sig att sammandragningarna kom med ca 2 minuters mellanrum och varade i knappt 60 sekunder, ganska ofta med andra ord och barnmorskan blev nog minst sagt förvånad och sa att hon tyckte det skulle bli väldigt spännande att veta hur/om livmodertappen påverkats. Sammandragningarna gjorde egentligen inte så ont och magen blev inte alls lika hård som den blev när dom kom här hemma, kände mig lite som en hypokondriker som inbillat mig alltihop så det var ganska skönt att kunna se på pappret att det var många stora toppar som bevis på att jag faktiskt hade sammandragningar.

Först kände BM på magen och konstaterade att bebis låg lååångt ner och var fixerad och sen gjorde hon en inre undersökning av livmodertappen som visade sig vara förkortad. Hon sa nåt om att hon fick in ett finger men inte ville känna/töja i onödan utan bara kunde konstatera att tappen var påverkad men att jag inte var i "förlossning". Undersökningen gjorde inte jätteont men var lite obehaglig, ett tag kändes det som hon skulle trycka in hela handen. Hade vi varit fullgångna eller typ vecka 38 skulle vi fått åka hem igen (men då hade vi ju inte åkt in från början) men efter att BM pratat med förlossningsläkaren kom dom fram till att jag inte fick åka hem utan skulle vara kvar för att kunna kontrollera hur det utvecklade sig, om det skulle dra igång till förlossning eller avstanna. Vi blev lite tagna på sängen båda två eftersom vi varit så säkra på att bli hemskickade igen men fick sedan ett rum på BB där R också blev erbjuden att sova över, vilket han gjorde. Ringde även Jonathan och Michaela som gick över och hämtade Harry hem till sig.

På rummet fick jag två alvedon och vi blev ombedda att försöka vila så mycket som möjligt, om det nu skulle vara så att förlossningen var på g. Vi skulle trycka på en knapp om läget förändrades till det sämre under natten men det behövdes aldrig och jag sov i typ 4-5timmar innan jag vaknade. När jag varit vaken ett tag började molvärken igen och denna gången var den lite starkare och satt mest i ryggen. Hade inte lika mycket sammandragningar men dom jag väl hade gjorde mer ont än dom tidigare men ändå helt hanterbart. Det kändes verkligen som såna där "mensvärks-attacker" som man (i alla fall jag) kan få när man har mens. Tänk om någon vänlig själ kunde talat om det för mig innan, jag som grunnat och undrat så mycket hur (för)värkar känns ;)

Runt 8-tiden imorse kom en ny, jättebra BM. Vi pratade lite om hemresan till Göteborg och hon sa till Rasmus att han kanske fick ställa in sig på att inte jobba klart hela veckan om det skulle fortsätta såhär. Körde CTG i ca 30min igen. Bebisens hjärtljud var bra (130-150 slag per minut) och mina sammandragningar var som jag misstänkte inte alls lika täta, två på 10 minuter ungefär. Men dom gjorde mer ont när dom väl kom och varade ganska länge, molvärken i mellan var starkare och satt nu mest i ryggen. BM skulle prata med förlossningsläkaren och troligtvis skulle det bli en inre/vaginal undersökning och ev. ultraljud för att mäta tappen.

Medans vi väntade åt vi lite frukost och när jag var på toaletten upptäckte jag en liten blödning. Sen efter ett tag kom läkaren in. Hon sa att vi inte skulle göra någon mer undersökning eftersom bebisen anses såpass klar att man inte stoppar förlossningen om den skulle sätta igång. Det skulle därför inte göra någon skillnad om tappen påverkats ännu mer eller om jag börjat öppna mig utan det skulle troligtvis göra mer skada eftersom man kan få mer sammandragningar efter undersökningen. Eftersom sammandragningarna inte kom lika tätt heller så menade hon på att det skulle dröja ett tag innan vi var i förlossning men om det skulle ta några timmar eller veckor var omöjligt att säga. Så vi fick åka hem igen och nu är det bara att vänta tills det sätter igång på riktigt. Även om bebis kommer vara lite mindre och kanske behöva lite hjälp med andningen om h*n skulle födas nu så känns det bra att veta att man ändå räknas som "normal". Inte behöva oroa sig för att förlossningen skall sätta igång och gå omkring och oroa sig över att man borde åka in "bara för att kolla för säkerhets skull". Nu kan vi stanna hemma tills det verkligen är dags, precis som om vi vore i v.40 och det känns riktigt bra, även om det säkert inte är lätt att veta när man ska åka in ändå, men nu har vi ju gjort ett litet genrep ;)

Har fortfarande en del sammandragnignar men det känns som dom kommer glesare och glesare, skönt. Tänkte i alla fall försöka packa ihop en väska med lite kläder åt oss ifall det skulle bli aktuellt att åka in igen så länge vi är här uppe. Skulle bebis komma får vi väl skicka någon snäll människa på stan och kanske handla lite kläder och sånt till skruttisen för det har vi inget med. Läkaren sa även att vi var välkomna in på kontroll innan vi skulle åka ner ifall läget förändrats, bara för att avgöra om det kanske är bäst att vänta med att åka till Gbg tills bebis är född om det börjar närma sig. Får kolla upp vilka förlossningar som finns på vägen ner.

Nu är R på jobbet och jag är hemma och tänkte försöka sova lite, är hur trött som helst. Tanken på att vi kanske har en liten bebis om några dygn känns jättefrämmande. När vi låg där imorse och väntade på läkaren så kändes det ändå helt okej och att det säkert skulle gå bra men nu när vi fick åka hem så känns det mer som att "jaja, det var falskt alarm och kommer dröja länge". Skulle tycka att det var tråkigt att inte hinna fixa i ordning hemma med bebissäng, tvätt, mat i frysen, skötplats och lite sånt. Det skulle säkert gå bra ändå men tråkigt just för att jag sett fram emot att få fixa och boa inför bebis ankomst... Men men, vi får väl se vad som händer! Både BM och läkaren trodde i alla fall inte att jag skulle gå över tiden men det kan lika väl dröja någon vecka innan förlossningen sätter igång, eller någon dag, det är omöjligt att säga. Hoppas dock att bebis stannar där inne och mognar på sig så länge h*n kan!