Bebis säger hej

Vet inte hur många gånger jag försökt filma rörelserna magen utan större framgång men nu lyckades jag i alla fall få med några små buffar :) Är ingen stjärna på det här med filmredigering så klippet är ganska långt men de första 30 sekundrarna ser man lite rörelser. Fick spara i sämre kvalitet för att det skulle gå att ladda upp här så man ser nog bäst på den lilla rutan jämfört med att klicka upp till helskärm.

Vecka 35+3

Just nu är det verkligen delade känslor, längtar galet mycket efter vår lillskrutt och vill att h*n ska komma ut NU! Men samtidigt vill jag hinna hem och så är det ju bättre om h*n kan stanna någon vecka till så lungorna och resten av den lilla kroppen hinner mognar på sig. Har suttit här och läst några bloggar, inläggen om första månaderna med bebis och då längtar jag ju bara ännu mer!

Det känns verkligen mellan benen när bebis rör sig mycket. Det är precis som att h*n pressas ned i bäckenet ännu mer när h*n trycker ifrån/sparkar uppåt, inte särskillt bekvämt, sticker och typ töjs, känns verkligen att det är något där nere.

6 juni

Jag hittar inte kameran, mycket irriterande nu när jag tänkt ta lite bilder på magen. Man vet ju aldrig om det blir tid till det innan skuttis vill ut ;)

Hur som helst har det varit en väldigt lugn dag. Hade tänkt åka runt på lite loppisar och andra affärer men har märkt att sammandragningarna kommer så fort jag går längre sträckor (eller ja, typ 200m räcker för att det ska sätta igång) så jag har helt enkelt parkerat mig ute i solen med virknål och garn i högsta hugg och virkat bebisfilt och vagnmobil hela dagen. Det ni ;) Produktivt värre! Dessutom är det ju nationaldagen så det är inte ens säkert att loppisarna har öppet. Bara vi hinner hem och fixa i ordning med allt hemma så ska jag och H ut på monsterpromenader sen för att få fart på kroppen så bebis kan komma ut, för nu längtar jag massor :) Kom även på att vi kan säkra kommande Power Meet helger om bebis kommer lite tidigare och då blir nog i alla fall pappa R glad ;) Det var ju lite taskig tajming på det annars...

Vecka 36 (35+1)

Bebisen:

Nu väger barnet mellan 2200-2500 gram och längden är ungefär 45 centimeter. Barnet kan börja röra sig mindre nu, de stora rörelserna ersätts ofta med små stötar från fötter och knän. Tänk på att det är karaktären på fosterrörelserna som ändras, dock ej frekvensen. Vid avsaknad av eller minskade fosterrörelser ska du ALLTID kontakta förlossningen eller din MVC. Man kan få fin kontakt med barnet inne i magen, om man till exempel puttar lite på något som kan vara barnets fot kan man få en reaktion tillbaka. Kanske tar barnet bort foten för att sedan placera den på samma ställe igen.

Bebisens ansikte har blivit rundare och ser nu mjukt och knubbigt ut. Bebisens huvud är fast men inte hårt, eftersom det behöver vara något formbart för att kunna passera ut genom ditt bäcken. Trycket på bebisens huvud kan göra att det ser tillplattat eller toppigt ut diret efter förlossningen, men det kommer att gradvis försvinna och gå tillbaka till normalt.

Mamman:

Nu står livmodern i regel som högst och det kan kännas som om alla organ är ihoppressade till bristningsgränsen. Livmodern når ända upp till bröstbensspetsen. Eftersom din livmoder trycker på organen i bukhålan och upp mot bröstkorgen så kan det ibland kännas obehagligt och svårt att andas. Du kan också känna smärta när din bebis sparkar på intilliggande organ. Lyckligtvis så kommer bebisen att sjunka ned och fixeras i ditt bäcken under de kommande veckorna, och då kommer mycket av obehaget och andningsbesvären att avta. Du har antagligen gått upp omkring 13-14 kg fram till nu och du kommer inte att gå upp särskilt mycket mer.

Under hela graviditeten har säkert tankar runt förlossningen funnits mer eller mindre. Det känns säkert som om du har varit gravid bra länge nu och förlossningen börjar kännas allt mer aktuell. Vissa ser med spänning fram emot förlossningen medan andra har blandade känslor. Det är bra att ta reda på vad som händer under de olika skedena under förlossningen. Till exempel hur du kan hantera och möta smärtan och vilka smärtlindringsmetoder som finns att tillgå. Det kan kännas skönt att ha en väska färdigpackad när det är dags att åka in till förlossningen. I den kan du packa saker som journal från barnmorskemottagningen, olja till massage, tjocka strumpor/tofflor, mjukisbyxor, tandborste och tandkräm, hårborste, hårsnoddar, tvål och schampo, amningsbehå och amningskupor, matsäck och kamera.

Vanligtvis träffar man sin barnmorska/läkare varje vecka från och med nu, för att kunna följa slutstadiet av graviditeten och hur förlossningen närmar sig.

Vecka 36, bild från gravid.se

Informationen är hämtad från familjeliv.se och blimamma.se

Egna tankar:

Det har ju varit lite drama med övernattning på förlossningen och en del sammandragningar så det är klart att många tankar snurrar kring om lillskrutten vill komma ut tidigare än beräknat. Men precis som jag skrev i det här inlägget så är jag inte ritkigt lika nervös inför förlossningen längre utan största fokus ligger nu på att få träffa bebisen. Kanske beror det på det fina bemötandet vi fick av personalen som gjort mig lugnare för det kändes verkligen som att vi var i trygga händer. Sen är det klart att det alltid kan uppstå komplikationer som kan skada både mig och barnet men det känns som att det inte finns så mycket man kan göra för att förhindra det och att det därför inte är lönt att oro sig. Tänker jag helt konstigt nu?

Sen hade jag tyckt att det skulle vara lite tråkigt att behöva lägga tid på att fixa hemma om bebis skulle få för sig att komma här. Känns som att man vill ha allt klart så vi bara kan ägna oss åt bebisen och vår lilla familj när vi kommer hem från BB. Vet att vi har jättefin familj runt omkring oss som säkert skulle hjälpa oss massor och fixa iordning hemma tills vi kommer hem men det hade ju varit kul om man fick göra det själv... Tvätta och vika bebiskläderna för första gången, montera och bädda spjälsängen, rensa i badrummet för att fixa skötplats och lite så, det har jag ju sett fram emot länge men skjutit upp pga. skolarbete.

Magen har sjunkit lite nu när bebis fixerat sig och även om jag känner mig stor och klumpig så trycker det inte så mycket uppåt längre. Undrar hur det skulle kännas att vara riktigt höggravid om vi gick hela tiden ut, magen har ju vuxit en del de senste veckorna så den skulle nog hinna växa en del till isåfall.

Känner mig mycket lugnare efter att läkaren sa att bebis är välkommen att födas nu om h*n vill det och att det inte är någon större skillnad än om vi varit fullgångna. Eventuellt kommer h*n behöva lite syrgas första tiden eftersom lungorna inte är helt färdigutvecklade men annars brukar dom små klara sig fint, förutsatt att det är ett friskt barn i övrigt men det vet vi ju inte förrän h*n kommer ut. Annars hade jag varit helnojig och velat åka in hela tiden kan jag tänka. Igår eftermiddag blev molvärken kraftigare igen och jag hade en del hyfsat regelbundna sammandragningar men det gick över efter typ en timme. Hade det varit "varning varning om något förändras måste ni komma in direkt" så hade det garanterat blivit en tur till igår men eftersom det inte gjorde så ont så kändes det som att man kunde vänta och se, och det gick ju över :) Får väl se hur många gånger bebis hinner lura oss innan det verkligen är dags!

"Bebisens ansikte har blivit rundare och ser nu mjukt och knubbigt ut." Åååååhh vad jag är nyfiken på dig lilla bebis!! Jag har ju inte träffat så många bebisar och inte ens hållt någon på många många år, senaste var nog min kusin Anna för typ 8 år sedan, så det ska verkligen bli jättespännande att få ett eget litet knyte att ta hand om. Hoppas innerligt att amningen vill fungera men vad jag förstått så krävs det oftast en hel del övning och både psykist och fysisk påfrestning innan det kommer igång  och fungerar ordentligt. Det är en sån sak som jag faktiskt blev lite förvånad över, innan och i början av graviditeten kändes amning ganska självklart men jag visste ju att inte fungerar för alla och att vissa väljer ersättning istället av olika anledningar men att det skulle vara så avancerat och mycket träning innan det fungerar trodde jag inte. Amningsställningen och bebisens "tag" om bröstet är tydligen jätteviktigt för att det skall fungera bra och kan ta ett tag innan man får till. Hoppas man kan få fin hjälp och stöd på BB för att få det att fungera.

Kläder

Tänk vilken väldans osis det skulle vara om bebis bestämmer sig för att komma tidigt så kläderna vi har (mest strl 56) är för stora? Då skulle jag ju få en anledning till att köpa fler söta plagg, attans vilken otur ;)

Ändrat perspektiv?

Inatt har jag sovit 10 välbehövliga timmar! Molvärken är fortfarande kvar men gör inte lika ont och sammandragningarna kommer bara sällan och är inte alls lika kraftig, det går alltså åt rätt håll :) Busbebis ville nog bara skrämmas lite...

Rasmus jobbar tills på fredag och sen åker vi kanske hemåt redan på lördag beroende på hur jag mår. När vi kommer hem blir det fixa, fixa, fixa! Och packa BB-väska ;) Spännande! Nu känns det mer verkligt på något sätt, övernattningen på förlossningen med CTG och undersökning och allt var det innebar blev lite som en wake-up att vi faktiskt ska föda barn om inte allt för länge. Helt galet men jag känner mig faktiskt inte lika rädd längre utan mer förväntansfull på att få träffa den lilla skatt som jag burit på flera månader :) Förlossningen känns helt plötsligt "bara" som ett hinder som skall passeras innan vi får träffa bebis istället för att förlossningen är största fokus och sen att det faktiskt råka vara så att det är efter det som vi får träffa vårt barn. Nu låter det som att jag tror att förlossningen kommer bli en lätt match men det tror jag absolut inte. Har bara väldigt svårt att föreställa mig hur ont det kommer göra och hur det kommer bli men förut har det varit förlossning, förlossning, förlossning, hur kommer det kännas? Hur kommer det bli? När sätter det igång? Hur vet man när det är dags att åka in? Vilken smärtlindring kommer jag vilja ha? Vilka ställningar är bäst? Kommer jag kräkas massor? Kommer jag spricka? Blir det sugklocka? Blir det akut kejsarsnitt? Kommer jag ens kunna föda? osv. osv. massa oro.

Nu känns det mest som - När får jag träffa mitt barn? Kommer h*n må bra? Hur kommer de första timmarna och dygnen bli? Själva förlossningen känns på något konstigt sätt inte som en lika stor grej längre... Känns mest som att den är oundviklig och att det kommer lösa sig, bebisen kommer komma ut, på ett eller annat sätt. Det största är att vi ska få träffa våran bebis och jag längtar!!

Övernattning på Östersund förlossning

Då har vi kommit tillbaka till gården efter en natt och förmiddag på förlossningen. Molvärken och sammandragningarna höll i sig hela dagen och kvällen igår kväll och Alvedon hjälpte ingenting. Ringde förlossningen här bara för att höra vad dom tyckte att jag skulle göra när det var såpass tidigt och dom tyckte jag skulle komma in för CTG och kontroll, då var klockan ca 22.

När vi kom fram fick vi ringa på dörren och åka upp till förlossningen och blev där uppmötta av en barnmorska. Hon frågade lite hur jag mådde, hur graviditeten varit hittills och om jag hade några journaler eller så med mig. Självklart hade jag inte det eftersom det aldrig blev av att fick med mig några från MVC men pappret med blodgruppen hade jag med mig i alla fall. Vi var ju helt säkra på att vi skulle få åka hem igen eftersom det inte gjorde sååå ont och det kändes nästan lite löjligt att åka in. Men det var just det där med vecka 35 som avgjorde, hade det varit vecka 38-39 hade jag väntat hemma tills det "satt igång ordentligt" men jag hade inte kunna förlåta mig själv om jag bara ignorerat kroppens signaler och om det senare hade hänt något. Hur som helst, vi hade inte med oss någonting annat än min vanliga handväska med plånbok och telefon och så fick jag ligga med CTG-apparaten i typ 35min som mätte bebisens hjärtljud och mina sammandragningar och skrev ut utslagen på papper. Har för mig att mätaren för sammandragningarna gick upp till ca 100 och låg annars på 0, vad det nu kan betyda.



Östersund Förlossning

Det visade sig att sammandragningarna kom med ca 2 minuters mellanrum och varade i knappt 60 sekunder, ganska ofta med andra ord och barnmorskan blev nog minst sagt förvånad och sa att hon tyckte det skulle bli väldigt spännande att veta hur/om livmodertappen påverkats. Sammandragningarna gjorde egentligen inte så ont och magen blev inte alls lika hård som den blev när dom kom här hemma, kände mig lite som en hypokondriker som inbillat mig alltihop så det var ganska skönt att kunna se på pappret att det var många stora toppar som bevis på att jag faktiskt hade sammandragningar.

Först kände BM på magen och konstaterade att bebis låg lååångt ner och var fixerad och sen gjorde hon en inre undersökning av livmodertappen som visade sig vara förkortad. Hon sa nåt om att hon fick in ett finger men inte ville känna/töja i onödan utan bara kunde konstatera att tappen var påverkad men att jag inte var i "förlossning". Undersökningen gjorde inte jätteont men var lite obehaglig, ett tag kändes det som hon skulle trycka in hela handen. Hade vi varit fullgångna eller typ vecka 38 skulle vi fått åka hem igen (men då hade vi ju inte åkt in från början) men efter att BM pratat med förlossningsläkaren kom dom fram till att jag inte fick åka hem utan skulle vara kvar för att kunna kontrollera hur det utvecklade sig, om det skulle dra igång till förlossning eller avstanna. Vi blev lite tagna på sängen båda två eftersom vi varit så säkra på att bli hemskickade igen men fick sedan ett rum på BB där R också blev erbjuden att sova över, vilket han gjorde. Ringde även Jonathan och Michaela som gick över och hämtade Harry hem till sig.

På rummet fick jag två alvedon och vi blev ombedda att försöka vila så mycket som möjligt, om det nu skulle vara så att förlossningen var på g. Vi skulle trycka på en knapp om läget förändrades till det sämre under natten men det behövdes aldrig och jag sov i typ 4-5timmar innan jag vaknade. När jag varit vaken ett tag började molvärken igen och denna gången var den lite starkare och satt mest i ryggen. Hade inte lika mycket sammandragningar men dom jag väl hade gjorde mer ont än dom tidigare men ändå helt hanterbart. Det kändes verkligen som såna där "mensvärks-attacker" som man (i alla fall jag) kan få när man har mens. Tänk om någon vänlig själ kunde talat om det för mig innan, jag som grunnat och undrat så mycket hur (för)värkar känns ;)

Runt 8-tiden imorse kom en ny, jättebra BM. Vi pratade lite om hemresan till Göteborg och hon sa till Rasmus att han kanske fick ställa in sig på att inte jobba klart hela veckan om det skulle fortsätta såhär. Körde CTG i ca 30min igen. Bebisens hjärtljud var bra (130-150 slag per minut) och mina sammandragningar var som jag misstänkte inte alls lika täta, två på 10 minuter ungefär. Men dom gjorde mer ont när dom väl kom och varade ganska länge, molvärken i mellan var starkare och satt nu mest i ryggen. BM skulle prata med förlossningsläkaren och troligtvis skulle det bli en inre/vaginal undersökning och ev. ultraljud för att mäta tappen.

Medans vi väntade åt vi lite frukost och när jag var på toaletten upptäckte jag en liten blödning. Sen efter ett tag kom läkaren in. Hon sa att vi inte skulle göra någon mer undersökning eftersom bebisen anses såpass klar att man inte stoppar förlossningen om den skulle sätta igång. Det skulle därför inte göra någon skillnad om tappen påverkats ännu mer eller om jag börjat öppna mig utan det skulle troligtvis göra mer skada eftersom man kan få mer sammandragningar efter undersökningen. Eftersom sammandragningarna inte kom lika tätt heller så menade hon på att det skulle dröja ett tag innan vi var i förlossning men om det skulle ta några timmar eller veckor var omöjligt att säga. Så vi fick åka hem igen och nu är det bara att vänta tills det sätter igång på riktigt. Även om bebis kommer vara lite mindre och kanske behöva lite hjälp med andningen om h*n skulle födas nu så känns det bra att veta att man ändå räknas som "normal". Inte behöva oroa sig för att förlossningen skall sätta igång och gå omkring och oroa sig över att man borde åka in "bara för att kolla för säkerhets skull". Nu kan vi stanna hemma tills det verkligen är dags, precis som om vi vore i v.40 och det känns riktigt bra, även om det säkert inte är lätt att veta när man ska åka in ändå, men nu har vi ju gjort ett litet genrep ;)

Har fortfarande en del sammandragnignar men det känns som dom kommer glesare och glesare, skönt. Tänkte i alla fall försöka packa ihop en väska med lite kläder åt oss ifall det skulle bli aktuellt att åka in igen så länge vi är här uppe. Skulle bebis komma får vi väl skicka någon snäll människa på stan och kanske handla lite kläder och sånt till skruttisen för det har vi inget med. Läkaren sa även att vi var välkomna in på kontroll innan vi skulle åka ner ifall läget förändrats, bara för att avgöra om det kanske är bäst att vänta med att åka till Gbg tills bebis är född om det börjar närma sig. Får kolla upp vilka förlossningar som finns på vägen ner.

Nu är R på jobbet och jag är hemma och tänkte försöka sova lite, är hur trött som helst. Tanken på att vi kanske har en liten bebis om några dygn känns jättefrämmande. När vi låg där imorse och väntade på läkaren så kändes det ändå helt okej och att det säkert skulle gå bra men nu när vi fick åka hem så känns det mer som att "jaja, det var falskt alarm och kommer dröja länge". Skulle tycka att det var tråkigt att inte hinna fixa i ordning hemma med bebissäng, tvätt, mat i frysen, skötplats och lite sånt. Det skulle säkert gå bra ändå men tråkigt just för att jag sett fram emot att få fixa och boa inför bebis ankomst... Men men, vi får väl se vad som händer! Både BM och läkaren trodde i alla fall inte att jag skulle gå över tiden men det kan lika väl dröja någon vecka innan förlossningen sätter igång, eller någon dag, det är omöjligt att säga. Hoppas dock att bebis stannar där inne och mognar på sig så länge h*n kan! 

Slemproppen?

Varning varning för gravid-äckel-detaljer! Eftersom detta är min blogg och jag använder den delvis till att dokumentera graviditeten så kommer det bli ett och annat inlägg om den inte lika mysiga sidan med att vänta barn. Så vi börjar med slemproppen.

Igår var vi på flyguppvisning i Linköping hela dagen = mycket promenerande och kom hem någon gång runt kl.1 inatt. Hade ganska mycket flytningar under hela dagen igår och fick torka mig flera gånger extra när jag kissat för att det var "slemmigt". När vi kommit hem ställde jag mig i duschen efter att jag och R myst lite och då kommer det ut en tjock genomskinlig slemklump, ca 7cm lång och kanske 1,5cm bred, tänk er en normalstor mördarsnigel. Mycket ofräscht. Inget blod eller så, bara genomskinlig och väldigt slemmig med ändå "fast". Idag har det fortsatt att komma slemklumpar mest hela dagen, inte alls lika stora men många små och så har molvärken varit mycket kraftigare och även satt sig i ryggen, inte alls skönt... Har en del sammandragningar också men vet inte hur ofta, det är jättesvårt att uppskatta. Ibland är det svårt att känna skillnad på sammandragning eller kraftiga fosterrörelser och ibland blir molvärken jättekraftig under en liten stund (precis som det kan komma i attacker när man har vanlig mensvärk) är det också förvärkar? Har försökt känna på magen men tycker den känns hård hela tiden ibland, inte alls lätt det här...

Tror det har att göra med all aktivitet igår men idag har jag legat i soffan mest hela dagen så om det inte blir bättre imorgon får jag nog ringa BM och höra vad hon tror. I värsta fall får vi väl åka in till förlossningen här i Östersund och kolla så allt är som det ska. Det är ju trotts allt fem veckor kvar...