Tentavecka och jobbtankar

Japp, då var vi här igen. Tentaveckan är kommen och som alltid inser man att man borde pluggat mer under de tidigare veckorna. Jag har tenta både imorgon och på torsdag. Den imorgon känns helt okej och jag vågar nästan säga att jag blir godkänd men hoppas på att klara ett högre betyg. Tentan på torsdagen kommer gå åt skogen. Det var nog lite överambitiöst att försöka läsa två kurser med en 8månaders-bebis i familjen. Rasmus har varit världens bästa pappa och pojkvän som tagit hand om Emil så jag kunnat plugga och vara i skolan. Det har nog varit bra för oss alla, jag har kunnat vara i skolan och Emil och R har fått mycket kvalitetstid med varandra. Så jag kan inte skylla på att tiden inte har funnits. för det har den. Däremot har motivationen att plugga varit svår att hitta när världens goaste lillkille finns att mysa med ♥

Jag har funderat en del på jobb också, vad vill jag arbeta med? Jag kan nog inte riktigt förstå att jag snart är så "vuxen" att jag ska lämna skolan och börja jobba? Det känns lite läskigt och är säkert en av anledningarna till att jag inte är så motiverad att plugga just nu. Jag vill ju gärna bli klar med min utbildning så jag kan börja arbeta och ha en inkomst för att kunna möjliggöra vårt drömboende i Östersund men jag saknar helt någon mental bild över hur det kommer att bli. Just nu är Emil så liten och kräver våran närvaro, tänk att han skall bli så stor att han klarar sig på dagis själv några timmar per dag? Det kommer säkert lösa sig på något sätt och något stackars jobb skall jag väl kunna hitta men just den där bilden, målbilden och känslan jag vill ha när sista tentan är godkänd eller första dagen på mitt blivande jobb. Den bilden är inte målad ännu och min lilla jobbdrömbildsmålare har nog gått på långtidssemster.

Fast nu när jag faktiskt tog mig tid att tänka över detta igen inser jag att det kanske är just det som är problemet. Jag har fokuserat så hårt på att måla upp en bild över vad jag vill arbeta med och eftersom det verkar omöjlighet blir jag ännu mer frustrerad. Jag får helt enkelt förlita mig på att det löser sig och istället fokusera på vad jag vill uppnå med att ha ett jobb, istället för vilket jobb. Jag kan lägga timmar på att försöka måla upp mentala bilder över hur jag vill inreda Emils blivande rum eller stillbilder över vår vardag om 10år. Man vet aldrig vad som händer men jag mår bra av mina önskebilder, dom hjälper mig att få lite perspektiv på livet. Att bilden av mig på mitt arbete är suddig och otydlig är läskigt men eftersom jag uppenbarligen inte har förmåga att tydliggöra den just nu måste jag nog tillåta den att vara suddig ett tag... Tills vidare får jag avgränsa mina jobbönskebilder till lönekuvertet som skall kunna möjliggöra några av de andra bilderna och motivera mina studier efter dom ;)



Att man kan älska någon så mycket!