Min älskade lilla skrutt har börjat på dagis! Han har en egen krok i hallen, uppmärkt plats för sina skor, plats för regnkläder och extrakläder och en korg med sitt namn på, hur stort är inte det??
(nördig och lite "studieskadad" som jag är kunde jag inte låta bli att småle och notera att 5S fungerar utmärkt även på dagis ;))
I förrgår var första dagen för inskolningen och både då, igår och idag har vi varit där mellan kl.9-10. Det är även två andra barn som skolas in samtidigt och totalt kommer de vara en grupp på 8 barn ca 1-2år gamla och två pedagoger under hösten :)
Hittills har vi varit inomhus och jag och R har varit med hela tiden. Vi har suttit i ett hörn och iakttagit våran son som lite trevande försökt hitta sin plats i gruppen och utforska den nya miljön. Jag är helt fascinerad. När vi är hemma och dagarna rullar på märker man att han utvecklas och det kan vara intressant att kika vad han pysslar med. Men att sitta en timme och enbart studera minsta lilla rörelse och ansiktsuttryck är en helt annan grej. Det är nästan så jag kan se vad han tänker, han har otroligt tydliga minspel och gester. (fast det visste jag ju även sedan innan)
Första kvarten första dagen satt han bara på golvet nedanför oss och iakttog de andra barnen, tittade lite på oss, tillbaka på barnen och sen på oss igen. En av pedagogerna rullade en röd boll till honom som han pillade lite med och sen beslöt han sig för att lämna sin trygga plats vid mamma och pappa för att leka med bollen, men ändå på "vår sida" av rummet, som är avdelat med en låg bokhylla. Sen hittade han en låda med bilar och ställde sig upp vid ett bord för att kika vad de andra barnen gjorde. Han höll sig nära oss nästan hela timmen men man märkte hur han blev mer varm i kläderna och kunde "slappna av" mer på slutet. Inga ledsna miner.
Dag två gick också bra. Det gick lite fortare att bli varm i kläderna, han vågade sig fram till de andra barnen och fick känna (och lyckades smaka) på playdo-lera för första gången. Han blev tröstad av en fröken efter att blivit lite rädd pga. många barn på liten yta och dessutom fick han en pusselbit i huvudet. Han fick sitta i frökens knä och sen gick det över. Han höll sig mest på våran sida rummet och botaniserade hejvilt i lådan med bilar. Mamman känner att det kanske är hög tid att montera ihop lekspisen här hemma och försöka leka andra lekar än "brum brum" ;)
I morse vaknade han tidigt och var ganska trött redan innan vi åkte till dagis men trotts det höll han humöret uppe ända tills det var dags att gå hem. Personalen berättade att de inte har några fasta sovtider utan de barn som behöver sova gör det när det behövs, men de flesta sover efter lunch, kändes bra! Idag lekte han även en del på andra sidan rummet och läste bok med fröknarna och en annan flicka. Sååå häfitgt att se! Jag och R behövde bara titta på varandra för att förstå att vi tänkte lika dant. Så stor han har blivit och vilket stort steg detta blir i hans utveckling. Väldigt nyttigt att lära sig dela och samspela med andra barn. Eftersom han inte träffar så många andra barn och dessutom är (typ) första barnbarnet så blir det ofta 100% uppmärksamhet och på hans villkor, vilket såklart är okej och normalt. Jag var lite rädd att han fortfarande är lite liten eftersom inte kan kommunicera ordentligt eller gå. Men nu känns det mycket bättre och jag är väldigt glad att se hur han först blir förvånad när nya situationer uppstår, för att sedan fatta grejen och lösa dom på sitt eget vis. Jag är helt övertygad om att dagis kommer vara otroligt lärorikt och nyttigt för honom :) Hoppas bara att han kommer trivas och tycka om att gå dit!
Något vi såg redan första dagen var Emils förvåning/fascination/fundersamhet över att de andra barnen kunde gå. Vi riktigt ser hur han tittar på de andra barnen när han står och håller i sig i ett bord/stol eller vad det nu kan vara. Kanske vågar han släppa taget snart?
Imorgon skall vi dit igen och nästa vecka, beroende på hur det går, kommer vi lämna för att sedan komma tillbaka. Eftersom han blivit passad av släkt och vänner ett flertal gånger känner jag att det borde gå bra bara han hinner känna sig trygg. Bara på de här tre dagarna har det hänt mycket så jag tror och hoppas att det skall gå bra, men man vet ju aldrig... Jag känner mig i alla fall trygg med att lämna honom där och det är ju alltid en bra början :)
(nördig och lite "studieskadad" som jag är kunde jag inte låta bli att småle och notera att 5S fungerar utmärkt även på dagis ;))
I förrgår var första dagen för inskolningen och både då, igår och idag har vi varit där mellan kl.9-10. Det är även två andra barn som skolas in samtidigt och totalt kommer de vara en grupp på 8 barn ca 1-2år gamla och två pedagoger under hösten :)
Hittills har vi varit inomhus och jag och R har varit med hela tiden. Vi har suttit i ett hörn och iakttagit våran son som lite trevande försökt hitta sin plats i gruppen och utforska den nya miljön. Jag är helt fascinerad. När vi är hemma och dagarna rullar på märker man att han utvecklas och det kan vara intressant att kika vad han pysslar med. Men att sitta en timme och enbart studera minsta lilla rörelse och ansiktsuttryck är en helt annan grej. Det är nästan så jag kan se vad han tänker, han har otroligt tydliga minspel och gester. (fast det visste jag ju även sedan innan)
Första kvarten första dagen satt han bara på golvet nedanför oss och iakttog de andra barnen, tittade lite på oss, tillbaka på barnen och sen på oss igen. En av pedagogerna rullade en röd boll till honom som han pillade lite med och sen beslöt han sig för att lämna sin trygga plats vid mamma och pappa för att leka med bollen, men ändå på "vår sida" av rummet, som är avdelat med en låg bokhylla. Sen hittade han en låda med bilar och ställde sig upp vid ett bord för att kika vad de andra barnen gjorde. Han höll sig nära oss nästan hela timmen men man märkte hur han blev mer varm i kläderna och kunde "slappna av" mer på slutet. Inga ledsna miner.
Dag två gick också bra. Det gick lite fortare att bli varm i kläderna, han vågade sig fram till de andra barnen och fick känna (och lyckades smaka) på playdo-lera för första gången. Han blev tröstad av en fröken efter att blivit lite rädd pga. många barn på liten yta och dessutom fick han en pusselbit i huvudet. Han fick sitta i frökens knä och sen gick det över. Han höll sig mest på våran sida rummet och botaniserade hejvilt i lådan med bilar. Mamman känner att det kanske är hög tid att montera ihop lekspisen här hemma och försöka leka andra lekar än "brum brum" ;)
I morse vaknade han tidigt och var ganska trött redan innan vi åkte till dagis men trotts det höll han humöret uppe ända tills det var dags att gå hem. Personalen berättade att de inte har några fasta sovtider utan de barn som behöver sova gör det när det behövs, men de flesta sover efter lunch, kändes bra! Idag lekte han även en del på andra sidan rummet och läste bok med fröknarna och en annan flicka. Sååå häfitgt att se! Jag och R behövde bara titta på varandra för att förstå att vi tänkte lika dant. Så stor han har blivit och vilket stort steg detta blir i hans utveckling. Väldigt nyttigt att lära sig dela och samspela med andra barn. Eftersom han inte träffar så många andra barn och dessutom är (typ) första barnbarnet så blir det ofta 100% uppmärksamhet och på hans villkor, vilket såklart är okej och normalt. Jag var lite rädd att han fortfarande är lite liten eftersom inte kan kommunicera ordentligt eller gå. Men nu känns det mycket bättre och jag är väldigt glad att se hur han först blir förvånad när nya situationer uppstår, för att sedan fatta grejen och lösa dom på sitt eget vis. Jag är helt övertygad om att dagis kommer vara otroligt lärorikt och nyttigt för honom :) Hoppas bara att han kommer trivas och tycka om att gå dit!
Något vi såg redan första dagen var Emils förvåning/fascination/fundersamhet över att de andra barnen kunde gå. Vi riktigt ser hur han tittar på de andra barnen när han står och håller i sig i ett bord/stol eller vad det nu kan vara. Kanske vågar han släppa taget snart?
Imorgon skall vi dit igen och nästa vecka, beroende på hur det går, kommer vi lämna för att sedan komma tillbaka. Eftersom han blivit passad av släkt och vänner ett flertal gånger känner jag att det borde gå bra bara han hinner känna sig trygg. Bara på de här tre dagarna har det hänt mycket så jag tror och hoppas att det skall gå bra, men man vet ju aldrig... Jag känner mig i alla fall trygg med att lämna honom där och det är ju alltid en bra början :)
Kul att höra från Emils inskolning, jag känner verkligen igen situationen du beskriver. Att du och Rasmus känner er trygga med att lämna honom gör att allt kommer att gå så mycket lättare. Kramar från Ottsjö
SvaraRadera