Mammans tankar en tisdag kväll

Nu har det blivit tyst i sovrummet efter att emil låg och pratade med sig själv (eller våra husspöken?) en stund efter han druckit sin välling. Skönt att han somnar så fort, tror det beror på att han nästan slutat sova på eftermiddagen.

Idag har han haft en lång dag på förskolan 9-16 medan jag pluggat massor. Det är stor skillnad nu att vara själv med honom en vecka jämfört med innan då vi inte hade något speciellt att anpassa oss efter. Men samtidigt är det skönt att få lite vardag. Hur mycket vardag det nu kan bli när man samtidgt förbereder en stor och spännande flytt? :) 

En av pedagogerna på förskolan som han träffar varje dag berättade att Emil börjat ta mer plats i barngruppen och gärna vill ha ensamrätt på att sitta i hennes knä när de leker. Kommer något annat barn blir han arg och puttar bort dom. Jag blev faktiskt lite förvånad när hon berättade det. Han har alltid varit den som hämtat en ny leksak om nåt annat barn tar just den han är leker med, glömde dock fråga om detta nya beteendet även gällde materiella ting eller bara närhet. Eftersom han inte har den konkurrensen här hemma är det ju inget han är van vid här men vad jag förstod så hade det gått bra innan men kommit nu..?

Jag tror det mesta med förskolan har varit positivt för Emil hittills. Innan var jag orolig över att han inte skulle kunna komunicera och därmed känna sig "övergiven". Ganska snart insåg jag ju att pedagogerna lärde sig förstå honom och att även han blivit tydligare att visa. All personal har sagt väldigt fina ord om Emil och att han är en charmig liten solstråle. Det känns så himla skönt att höra och tillsammans med att han alltid är glad när jag hämtar honom (även innan han ser mig) och att han blir glad och intresserad när jag berättar om förskolan och säger namnen på barnen i hans grupp och pedagogerna får mig att tro att han trivs väldigt bra. Att få vara i en barngrupp och lära sig dela och samspela tror jag är bra att lära sig tidigt. Det går ju att öva på genom öppna förskolan etc. men eftersom vi inte har haft så mycket kontakt med andra barn och att vi inte hängt på öppna så mycket så har det inte fallit sig naturligt... dessutom är det himla gulligt när de stora barnen bryr sig om de små och redogör för vad emil gjort idag eller frågar hur gammal han är när de ser mig. Idag var det en flicka som frågade varför jag alltid har håret uppsatt i tofs, dom har stenkoll ;) en annan flicka ropade "Eeeemiil! Titta vem som kommer nu! Nu kommer din mamma!" Och min älskade guldklimp blir helt överlycklig och ger mig en lång och kärleksfull kram ♡

Nu har det gått ca 2 veckor sedan Emil tog sina första steg. Det har varit stor variation över hur mycket han velat gå sedan dess, nån dag har han knappt tagit ett enda steg. Men idag på eftermiddagen släppte det nog ordentligt för han har knappt krupit någonting :) ibland har han tagit gåvagnen som stöd men annars har han mest vankat omkring i sin blöja och varit ganska nöjd :) han är inte lika stadig utomhus med skor men han övar för fullt och nu när han är så duktig inne är det nog bara en tidsfråga tills han föredrar att gå helt :)

Han är en riktig liten klätterapa. Igår skjöt han ut sin tripp trapp stol mitt på golvet, klättrade stolt och lycklig upp på fotsteget och fick ett smärre raseriutbrott när mamman lyckades fånga honom i sista sekund innan han ramlade baklänges. Senaste månaderna har jag vågat lämna honom ensam i någon minut för att typ gå på toaletten eller snabbt hämta nåt i källaren men nu är vi tillbaka på ruta ett igen ;)