Vid en hållplats klev det på några skolklasser och två härliga 7åriga tjejer satte sig på sätet bredvid mig. På resan ner mot skolan fick jag veta att de skulle på bio och att de gick i första klass, jag fick förklara när man började gymnasiet och hur länge jag gått i skolan. 15 år, hon blev helt ställd och jag skyndade mig att tillägga att skolan är bra och att jag faktiskt kommer sakna skolan lite grann. Det är delvis sant i alla fall. Hon tyckte skolan var bra men lärarna var strängare än på förskolan. Flickan vill bli ridlärare och ha ett hunddagis när hon blir stor men har inga djur idag. Hennes pappa tycker inte om det nya konstgräset som lagts vid de nybyggda lägenheterna och båda flickorna ville ha varsin lägenhet för att de var såååå myyyysiga! Jag fick en redogörelse om att man måste slå ner stockar i marken för annars sjunker huset ihop och när en betongbil med snurrande trumma körde upp bredvid bussen blev barnen helt exalterade. En stressad man sprang mot röd gubbe varpå flickan berättade att hennes mamma alltid tjatar om att det är farligt. När alla skulle gå av blev det tårar från en flicka som inte fick loss bältet.
En fantastisk bussresa :) tänk när emil blir så stor att han ska åka buss med sin skolklass.
På tal om det så fick jag en typ "aha-upplevelse" för inte så längesedan. I alla år har mina föräldrar alltid frågat vad vi gjort i skolan, på scouterna etc. Jag har alltid tänkt att det är för att de bryr sig om mig men alldeles för många gånger tyckt att de varit skitjobbiga och snäst av dom (det är som tur är längesedan nu) men nu har jag kommit på att jag är/kommer bli exakt lika dan. Och det är helt enkelt för att jag är nyfiken vad mitt barn gör när jag inte är med. För att jag vill dela hans upplevelser och höra vad just han tyckte om bion eller om det hände något intressant på bussresan. "Vi var på bio" räcker liksom inte. Och det är alltså först nu som jag insett varför mina föräldrar aldrig nöjt sig med det svaret ;) nu måste jag bara komma på hur jag ska förklara detta för Emil så inte han kommer tycka att jag alltid är en jobbig morsa. Det hör väl till, men idag önskar jag att jag förstått detta tidigare så jag kunnat låta bli att bli arg på mina välmenande föräldrar. Fast de gångerna jag vet att jag blivit galen på mina föräldrar var framförallt under tonåren och då ska jag v.e.r.k.l.i.g.e.n försöka komma ihåg att typ inget hjälper när hormonerna fullständigt kör sitt eget race.
Att bli förälder handlar verkligen inte bara om nu och framtiden, mycket kommer tillbaka och det blir lite som en extra dimension. Jag är fortfarande jag och känner mig inte särskillt annorlunda men jag ser hela världen och allt som händer på ett lite annorlunda sätt jämfört med innan. Så kanske försökte mina föräldrar förklara sånt här för mig när jag var yngre men att jag helt enkelt inte hade rätt förutsättningar för att kunna förstå? Hur ska jag förklara det för Emil? Eller hör det till att man är barn och inte ska förstå sånt då? Ja jösses...
Sådär, efter 30min självinsikt är det nu dags för en ny skoldag ;) jag önskar er en härlig tisdag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar