Inför ultraljud

Det är inte helt lätt att hålla nerverna i styr nu när det bara är några timmar kvar till ultraljudet... Tänk att det är jag som skall få ligga där på britsen och att dom skall hälla kal gel på min mage för att se våran bebis. Det känns helt overkligt. Tur att mamma är med, hade aldrig klarat av att gå själv. Är såklart rädd för att något skall vara fel på vår lilla skatt men försöker att inte tänka på det förrän då det isåfall skulle behövas. Något som däremot inte är hela världen men som jag hade tyckt var tråkigt är att bli framflyttad, eftersom vi inte har någon sista mens att utgå ifrån utan bara storleken på bebisen från VUL i v.11. Inte för att det skulle göra så mycket om bebis vill titta ut någon vecka senare än BF (vilket den såklart kan göra i alla fall) utan mest för att det hade varit tråkigt att ramla tillbaka till vecka 17-18 nu när vi faktiskt nått vecka 20, det känns som en milstolpe. Halvvägs, även om man alltid vet säkert, men det känns bra mentalt ;)

Åååhh! Jag vill bara ha min lill* bebis här hos mig, NU! Hoppa över resten av graviditeten, förlossningen och bara få snutta bebis!

Fast egentligen älskar jag att vara gravid, det är en berg- och dalbana som heter duga men dom dagarna man känner att man är med på tåget, ser magen och (nästan) förstår vad som händer är helt fantastiska, går inte att beskriva! Ser jättemycket fram emot resten av tiden med lill*n i magen, längtar tills man får buffar och hälsningar varje dag och får börja gå till MVC för att mäta magen och närma sig finalen för varje vecka. Förlossningen är jag ganska rädd för, tur att det är ett tag kvar att förbereda sig. Och så är jag rädd för att svälla upp som en ballong när det blir varmt till sommaren eller få hemsk foglossning, fast det vill jag inte tänka på nu.

Nu vill jag bara få lägga mig på den där britsen, få glada besked, se mitt lill* troll och därefter kunna förbereda mig ordentligt på att bli mamma!

Bild lånad från Google